9 augusti 2008 var dagen då världens finaste ponny blev min. Nämligen Michel.
En stickelhårig fux b-ponny valack född 1997. Den sötaste ponnyn jag någonsin sett.
I början gick det inte bra. Han var pigg, stark, envis och rädd för större hästar.
Han kunde bara stanna om de kom en större häst bakom och vägra att gå framåt.
Men han var fortfarande den finaste ponnyn för mig.
Vi startade 4 tävlingar det året. 1 klubb och 3 lokala.
Det var inte de bästa resultaten, någon felfri ritt och 2 avramlingar.
Tiden gick och jag älskade ponnyn bara mer och mer..


konstig bild jag vet..

2009 gick det ganska bra för oss.
Det var ganska mycket saker som gjorde att vi fick stryka oss från många tävlingar.
Men jag hade så kul det året. Livet var perfekt..
Vi vann en stilbedömning tillsammans och det var nog en av de bästa ritterna vi gjorde tillsammns.
Vi debuterade Lb på hösten med en uteslutning.
Jag minns hur besviken jag var på mig själv efter den ritten. Hade glömt banan, haha så pinsamt...


våren 2009


maj 2009


juni 2009

Sen kom 2010, det var nog det bästa året för mig och Michel.
Vi fick bra rundor tillsammans, några vinster och plceringar och jag var så glad att jag hade han.
Men sen skadade han sig i benen. Jag tänkte inte så mycket på det, eller jo klart det var jobbigt men jag visste endå att de skulle bli bra. Allt skulle bli som vanligt igen.
Och ja, det blev det väll nästan. Han blev friskförklarad och jag fick sätta igång honom. Jag hade planerat in våran "comeback".

sommar 2010

FOTO: FRIDA SÖDERLUND


Men så en dag när jag tränade för Anna nere i bro så säger hon att han inte ser fräsch ut.
Då blev jag verkligen jätteledsen, det var jättejobbigt. Och jag var väldigt deppig i flera dagar då. Det vet jag för det står i en gammal anteckning i telefonen, haha typiskt mig..
Men iallafall åkte vi till ultuna igen, han blev behandlad men blev inte bättre så att han skulle kunna bli hopponny igen. Så mamma och pappa sa till mig att vi skulle ha han som skogshäst.


under igångsättningen..

Dagar gick som blev till veckor som blev till 2 månader utan att jag gjorde något med honom.
Så var de en dag, jag var på ganska bra humör. Jag hade städat sadelkammaren och förrådet.
Och det var den dagen som mamma berättade att vi måste ta bort Michel.
Jag kunde inte fatta det! Det fick inte hända, aldrig att jag skulle lämna Michel..
Då var jag väldigt, väldigt ledsen och arg..
Och så kom den dagen. Den absoulut värsta dagen i mitt liv.
15 juli 2011. Jag stod hans box och grät så tårarna sprutade åt alla håll. Det var otroligt jobbigt att lämna Michel, jag tror många känner igen sig och vet att det gör ont en lång tid efter.
Det var iallafall sista gången jag såg honom. Sista gången någonsin.

Jag vet att Michel har det mycket bättre nu. Han fri och har inte ont mer. Han är med Fanny och allt är bra.
Även fast jag mer än allt ångrar att jag lät han gå och att jag saknar honom så otroligt mycket vet jag att jag gjorde rätt. För en dag kommer jag till dig och då ska inget få skilja oss åt.
Vila i frid Michel, min allra bästa vänn.. ♥